När jag började träffa Karin så föll en massa trasiga bitar inom mig ganska snabbt på plats. Alla har väl sina kriser, och för mig handlade det om något så vanligt som en skilsmässa. Fast egentligen handlade det om mer saker än så insåg jag efter ett tag. Till exempel ett evigt förminskande av mig själv. Karin har ett sätt att driva saker framåt. Hon ställer frågor på ett sätt som förmodligen inte så många andra kollegor inom skrået gör. Sitter inte bara och lyssnar, nickar och hummar. Redan efter ett par tillfällen så började jag känna styrkan växa inom mig, och jag fick med mig en väldigt användbar verktygslåda. Det tar alltid tid att ändra kurs på ett lastfartyg, men det är min absoluta uppfattning att Karin är en av de absolut bästa i branschen och att det är därför jag upplever att ljuset i tunneln trots allt kom ganska snabbt. Mötena med henne har förändrat mitt liv på ett bestående sätt. Då och då tar jag en titt i min gamla verktygslåda och inser att jag fortfarande lever som hon lärde mig. Evig tacksamhet är vad jag känner.